Det har gått drygt ett halvår sen jag fick en blodpropp så idag var det dags att träffa en läkare för att få veta om jag ska fortsätta äta blodförtunnande medicin eller ej. Mina värden var bra, den fysiska ansträngningen är med största sannolikhet orsaken till det som hände. Den förstorade blodådran vid min axel kommer aldrig att försvinna och jag bestämmer mig för att älska den. Bättre det än att tycka att den är hemsk. Den är där som ett ärr, en påminnelse om det som hänt.
Jag tänker på pappa, det var honom jag pratade med i telefon när jag första gången skulle ge mig själv en spruta för att få till rätt medicinnivå. Han var där i luren och peppade mig. “Det är jävla obehagligt i början, det tyckte jag också men man vänjer sig. Vill du att jag ska vänta i telefon medan du sticker dig?”
Nu är jag så återställd som man kan bli, men pappa är borta. Jag går till sjukhusets andaktsrum. Träffar en präst jag mött vid några tillfällen i arbetssammanhang och jag gråter, han håller om. En expert i sorg, en medmänniska. Innan vi skiljs har vi skrattat ihop. Sorg och glädje på några minuter.
Hemma ställer jag bort medicinburken och hoppas att den aldrig mer ska komma fram igen.
Diskussionen är stängd.