0

Mycket av min tankeverksamhet går till Hope, min nya rollfigur och den monolog som jag ska spela i höst. Jag provar kläder, ändrar i manus och lyssnar på musik som kan vara med i föreställningen. Jag funderar på dramatiska svängar, var det ska vara skratt och var det ska göra ont.  Jag känner mig fri i skapandet och längtar tills Mia Westin, regissören och jag träffas igen för att jobba vidare tillsammans. Under tiden pratar jag högt för mig själv för att höra Hopes röst. Hon läspar. Blåslagna Hope som gör människor starka och sköra.