0

Charlotte fastnar med tungan på en lyktstolpe.

Jag läser manuset och memorerar. Det mesta sitter kvar. Kroppen har inte glömt och munnen kommer ihåg orden. Några partier måste jag dock ta om några gånger. Det är som att träffa en gammal vän att repetera in ett manus från förr. Minnas hur det var. Hur det var när jag skrev det och hur det var när jag spelade monologen som mest. ”Bakom rollen”. En föreställning som är rätt personlig, av mig, om mig. Om roller jag haft, personer och händelser som påverkat mig. Vissa meningar och liknelser tappar aldrig i värde för mig.

”Jag vet att jag kan fastna igen, och att jag kan ta mig loss. Och det gör ingenting om det gör ont.”

Imorgon spelar jag det igen.