Måndag och ledig dag från Norrbottensteatern. Inga repetitioner pga att vi jobbade på lördagen. Jag sitter hemma framför datorn. Ska göra ett framförande på internationella anhörigdagen den 6 oktober. Läser på hemsidor och gör anteckningar. Funderar och funderar. Ämnet är tungt. Det är tufft att vara anhörig när den man tycker om blir sjuk, förändrad och behöver hjälp. Vad ska jag berätta och på vilket sätt? Hur mycket ska vara i roll och hur mycket ska berättas av mig som mig själv, på riktigt. Det gäller att få med sig publiken, få dem att känna igen sig, roas och bli stärkta. Vad får man skämta om och skratta åt? Så plötsligt lossnar det. Jag känner mig som professor Balthazar som kommit på en lösning. Jag ömsom ler och ömsom rynkar pannan medan jag skriver. Det blir en blandning med smärta och glädje, fiktion byggd på verkligheten. Pessimisten kommer att ta till orda men även jag, Charlotte. Det blir bäst så.
Diskussionen är stängd.