Han svarade i telefon och jag hörde på en gång att han var arg på mig. Vi har inte setts på några dagar och sist vi pratades vid så var det ett kärleksfullt samtal. Nu tyckte han att jag var dum. Han sa så. Dum. Han hade sett reportaget om mig i tidningen och påpekade att jag gjorde ”fuck-up-fingret”. Sant. Jag pekar finger på en bild, det är jag men ändå inte jag. När bilden togs var jag i roll, jobbade, spelade teater. Han godtar inte förklaringen. Man ska inte peka finger, det har han lärt sig och då kan väl inte jag, hans mamma göra det? En diskussion kring konstnärlig frihet känns inte relevant, istället håller jag med min sjuåriga son. Det var dumt gjort av mig. Vi lägger på och jag ler inombords, älskar honom så att hjärtat svämmar över, för att han är den han är och för att han ifrågasätter och hela tiden lär mig mer om rollen som mamma.
Diskussionen är stängd.