-”Välj tre bilder som betyder något för dig.”
Jag letar och bläddrar i fotoalbum och i datorn efter kort som ska vara med i ett reportage om mig. Jag har hört att man ska vara personlig men inte privat. Var går gränsen? Vad vill jag visa för allmänheten? Det som betyder mest är också mest privat. Min son, min familj, mina vänner och mitt hem. Det finns bilder när jag ser trött ut, är kär, har ont, ler stelt och foton där jag är lycklig. Det slår mig att jag kanske ska välja att ta något när jag inte är till min fördel. När jag ammade med ryggskott? Är osminkad, glåmig och trött med ringar under ögonen? Eller ser ut som en tant fast jag är ung? Sådana bilder är mer intressanta men kräver också mer mod för att visas.
På 70-talet åkte mamma, pappa, syrran och jag till en ateljé för att ta ett familjefoto. Alla ler – utom jag som blev arg på fotografen och vägrade spela glad. Det blev en ärlig bild som aldrig hamnade i skyltfönstret som reklam.
Jag fastnar för ett kort. Där är människor jag älskar. Min syster står med våra barn på en brygga, alla har flytväst och gör samma gest som scouterna; ”alltid redo” – utom min son. Han tittar istället surt och oengagerat in i kameran. Vi tycks ha samma humör, han och jag.
Sen väljer jag två bilder till. Jag vågar inte ta dem fulaste. Jag är helt enkelt för feg. Men jag lovar att alltid försöka vara modig på scen och visa mänsklighetens tillkortakommanden. Som visar hur jag kan vara och kanske även du.
Diskussionen är stängd.