Ibland behöver man inte anstränga sig. Jag zappade på TV en kväll och plötsligt hade jag en film med skådespelarinsatser som jag suckade högt över. Det var pinsamt dåligt. Bra. Jag hyrde den och nu ligger den nedpackad i väskan liksom en annan film som jag tycker är raka motsatsen. Där skådespeleriet är så äkta, trovärdigt och närvarande att det känns som en dokumentär. Båda ska med till kursen, som exempel på vad jag tycker är svagt och starkt skådespeleri. Det blir spännande att se var jag själv hamnar när jag agerar framför en kamera. Klichéartad och poserande som brudarna i ”Slap bitch” eller ärligt och övertygande som i ”De ofrivilliga”? Det enda jag vet, är jag mest troligt kommer att pendla mellan hopp och förtvivlan, prestationsångest och glädje. Och att det kommer att vara givande.
Diskussionen är stängd.