Självvald ensamhet gör att jag känner en massa känslor. Mer eller mindre obehagliga. Rastlöshet, sorg, ilska, tomhet, längtan, trötthet. Jag låter det kännas. Det ska värka ut. Ensamheten gör mig kreativ. Jag skriver och går på sånglektion med texter som jag aldrig visat för någon tidigare. Min sångcoach tonsätter dem. En går i moll och jag blir tårögd. Nästa går i dur, har spattiga ackord och smårolig text. Sen sjunger jag och tar i, tar ut, är lågmäld och stark, omvartannat. Jag sjunger en låt som jag förr inte tyckte om. Gör om den till min, på mitt sätt i min version. Det är skönt och befriande. Roligt. Jag hade inte kommit hit om jag inte varit själv. Ensamheten gör mig gott. Fast det är inte kul alla gånger att vara i den.
Diskussionen är stängd.