Vi skrev att vi sökte efter spontaniteten, öppenheten och kärleken i vardagen. Vi ville förändra och uppmuntra människor till att bli mer uttrycksfulla. Jag ler när jag bläddrar i dokumentationen, där finns ingen självkritik bara en massa stolthet över vad vi lyckats åstadkomma. En kärlekskavalkad som fick namnet ”Den kära leken”. Vårt specialarbete, vi var 18 år, Vickan och jag. Vi gestaltade dikter och spelade sketcher. Hävdade de homosexuellas rätt att älska, jag gav en kärleksförklaring till min pappa och vi spelade hur vänners kärlek kan vara. Kärlek, detta eviga tema som följer en genom hela livet. Ibland lätt, ibland plågsamt. Kärlek i sig är inte så intressant. Det är vad den gör med oss som är spännande och hur vi hanterar den.
”Tro, hopp och kärlek. Och störst av allt är kärleken”. Det är fint. Men ärligt talat så är jag less på strofen och på att fundera på romans, förälskelse och relationer. Istället vill jag agera och uppleva. Min tankeverksamhet lämnar ämnet kärlek och övergår till det som hänger ihop med det. Hoppet. Det sista som överger människan. En ny pjäs väntar på att få bli skriven och jag lägger tillbaka uppsatsen från förr i banankartongen.
Diskussionen är stängd.