Det är rikskampanj idag för att förändra attityderna kring psykisk ohälsa. Med anledning av det spelade jag ”Pessimisten ” i landstingets sessionssal. När jag spelat klart tackade jag, drog ur hårklämmorna, blev mig själv framför publiken och berättade lite om ”Pessimisten” – som jag brukar göra men idag la jag till något. Jag berättade lite om den frustration jag känt som anhörig när någon man tycker om mår dåligt, skammen som finns runt psykisk ohälsa och hur hjälpen ibland är så svår att få. Min röst började darra och ögonen blev vattniga. Alla la märke till det och jag sa som det var.
”Jag blir fortfarande berörd när jag pratar om det här. Ni ambassadörer som arrangerar den här dagen, ni gör ett sådant viktigt arbete.” Applåderna som kom efteråt var varma och jag var överraskad över att jag blev så känslosam. Ämnet kommer aldrig att sluta beröra mig.
Diskussionen är stängd.