-Stackars er, ni är tvungna att promenera – i tre år! Jag vet varför. När barngrupperna blir större måste personalen bli mindre. Annars ryms ni ju inte!
Fredagskväll och jag spelar Pessimisten för barnomsorgspersonal som deltar i ett hälsoprojekt. Jag älskar mitt jobb, det är en ynnest att få göra det jag stortrivs med och få uppskattning för det. Jag tackar min hjärna för att den levererar citat och resonemang som ger gapskratt när det sägs till publiken. Samma hjärna ger mig även tankar och grubblerier som jag inte kan använda varken professionellt eller privat. Cyniska funderingar som problematiserar och som inte är till någon nytta alls. Eller? Vänta nu….
För några år sen kom jag på att jag skulle kunna överdriva och skruva till dem där negativa tankarna och sätta dem på scen. Voilà! Pessimisten föddes och fick ett eget liv i rampljuset. Det är smått otroligt att något så hemskt kan ge så mycket glädje.
Diskussionen är stängd.