Trotsa rädslan. Jag tog på mig slalomskidorna igen och bestämde mig för att om jag bara åker ett åk i barnbacken så är det helt ok.
-”Knät är inte helt bra än…” Försökte jag.
-”Ditt knä är bra, annars skulle inte du gå som du gör. Nu vill jag att du litar på mig och gör som jag säger.” Han sa så, tydligt och med värme. Min älskade kompis man. Han, hans fru, deras barn, min son och jag umgås väldigt ofta. Hänger, diskuterar, slänger käft, skrattar, promenerar, uppfostrar och delar vardagslivet och glamouren. Livets skiftningar.
Jag plogar, andas, svänger, lär mig på nytt, kommer ner, åker upp igen fyra gånger och sen är det dags för stora backen. Den där backen där jag gjorde mig illa.
-”Följ mig. Det går bra. Du är jätteduktig.” Jag gör som han säger, jag litar på honom. Det funkar. Jag vågar, provar och det bär. Han är i närheten hela tiden och jag känner tillit. Han håller vad han lovar. Jag åker och det går bra. Något läker i mig. På mer än ett sätt.
Diskussionen är stängd.