-”Vi börjar om. Fortsätt där du var Charlotte”. Jag öppnar ögonen och tar bort händerna från öronen. Andas. Går inåt. Ögonen tåras igen och jag säger samma sak, rösten darrar.
-”Hur kunde du? Jag känner mig så jävla kränkt. Fattar du hur det känns?” Det är alldeles tyst i rummet. Vi jobbar. Publiken, mina kollegor och jag. Vänder och vrider på samma scen. Gör om, provar igen för att hitta en lösning. I en timme spelar jag att jag blivit kränkt av chefen. Det känns meningsfullt och jag använder mig själv som verktyg för att publiken ska få se hur kränkande särbehandling kan upplevas.
Känslan sitter kvar efteråt. Jag känner trycket över bröstkorgen och oro. Tröttheten som kommer efter gråt. Ibland är teater väldigt nära verkligheten. Ibland behöver jag inte spela utan bara tänka på något minne. Det är först när sonen och jag går in genom dörren till våra vänner som trycket försvinner helt. En dag på jobbet är över.
Diskussionen är stängd.