Stirrar på worddokumentet och undrar hur det kommer att se ut när det är klart. Har skrivkramp och idéer som inte håller i nuläget. Jag vet att jag kommer att få ihop en text som funkar men har ingen aning om när just nu. Jag har varit här förr.
Sätter igång en tvättmaskin, tänker på annat, skriver ett sms till en kompis, bläddrar i en bok, dricker kaffe, tittar på texten igen, ändrar, suckar och hittar någon enstaka mening som man kan bygga vidare på. Och så tänker jag på mitt knä. Ser backen framför mig, hur jag åker på mina nya slalomskidor med skräckblandad förtjusning. Plogar, svänger, ökar farten, ramlar, skrattar för att jag vågar, kör igen och åker upp med liften fyra gånger. Andas för att lugna ner mig och få ordning på adrenalin, glädje, rädsla och mod. Sen faller jag igen i en sväng, det gör ont och jag blir rädd. Ligger med hela kroppen mot backen. Det känns inte bra i knät.
Läkaren konstaterade att inget var av eller brutet men att jag ska ta det lugnt. Ok. Jag stirrar på worddokumentet och vet att jag har kunskap och strategier som kommer att ta mig vidare i skrivandet. Att jag kommer stå på scen med ett material som fungerar. Men när det gäller slalom är jag novis. Har inga egna beprövade tillvägagångssätt för att komma vidare vid motgång. Mer än att jag anar att teater och slalom har vissa likheter. Jag ska träna, träna, träna, lära av andra och fortsätta trots smällar. Tillsist hittar jag min egen stil!
Diskussionen är stängd.