Fönstren immade igen i Tvättstugan i fredags när jag spelade där. Det var nära, mysigt och intimt. Publiken var en meter från mig, grannar och okända. Det här skulle kunna bli min hemmascen….
När jag tog på mig arbetshandskarna innan och började bära in mina lådor med ljus, ljud och scenografi så njöt jag. Fysiskt arbete. Så skönt efter att ha suttit på rumpan i en vecka på Teneriffa. Jag älskar mitt jobb. Jag erkänner och hymlar inte med det. Jag älskar det. Och det är också det som i perioder gör mig helt urlakad, trött och sliten. Det är priset jag betalar. Jag vet det och jag är vaksam på när det är dags att börja ta det lugnare. Ibland går det bättre, ibland sämre. Höstarna brukar alltid vara intensiva så när julen kommer brukar jag vara rätt slut. Märker att jag börjar vara där nu. Lättirriterad på döda ting som snö, datorn, soppåsen och avloppet. Glömmer namn. Blir lätt stressad hemma. Vill ha det tyst när jag är själv.
Mitt botemedel är vila, sömn, ensamhet och socialt umgänge med nära vänner. Har gått promenad i kylan idag. Är hemma nu. Det är tyst. Och om någon timme ska jag träffa underbara kompisar som ger mig energi, skratt och fina samtal. Samt mat, icke att förglömma. Jag känner mig stressad och rik.
Diskussionen är stängd.