Hemma hos mina föräldrar. Sonen och jag ska sova i mitt gamla tonårsrum. Där jag suttit och pluggat, drömt om att bli skådis, lyssnat på Lp-skivor, suktat efter en pojkvän och längtat efter att få bli vuxen. Det är julafton imorgon. Sonen håller på att längta ihjäl sig och jag är mest bara trött. Och lat. Skönlat i långkalsonger, raggsockor och pappas huvtröja.
Jag tänker att livet är föränderligt och går fort. Att jag varit med om några julaftnar. Att några varit fyllda av lycka och att jag tagit det för givet tills det inte längre var självklart. En jul spydde alla i det här huset samtidigt som jag höll på att separera. Den sociala samvaron liknade mest tvångsmys. Det var samma år som det kom en tsunami. En God Jul kändes väldigt långt bort då. Om den ens existerade.
Sen dess har jularna varit olika för mig. Ett år ville jag bara ta bort högtiden från almanackan, ett år firade sonen och jag hos vänner och njöt, ett år sjöng jag karaoke med svågern och i år är vi i mitt barndomshem igen. Sist jag var här var nog den där julen när vi spydde. En stor fördel med elände är att det ger perspektiv. Jag behöver inte längre ha en griljerad hemmagjord skinka, julgran, paket, tomte, partner och glada barn runt mig för att vara tillfreds. Jag är nöjd så länge jag inte kräks och har ångest på julafton.
God Jul!
Diskussionen är stängd.