0

Äntligen, jag börjar känna igen mig själv. Förra helgens filmarbete gav mig sömnbrist och trötthet som yttrat sig i form av ilska, cynism och vemodighet. Det blommar ut när jag är ensam men nu börjar jag återhämta mig. Känner hur livet återvänder på alla sätt och vis. Lovar mig själv att börja tänka på min egen sömn på samma sätt som en diabetiker måste tänka på insulinhalten. Det går inte att slarva speciellt mycket för då tar kroppen stryk. Spelade Pessimisten idag, sista spelningen inför sommaren. Jag är på banan igen. Och glad.